THE BONNETS STORY

Så här började det!

Rune Einarsson och Sölve Hedin hade börjat spela gitarr tillsammans redan 1963. Per postorder hade dom köpt sig varsin akustisk gitarr av märket Eko. Det gick inte att lira Shadowslåtar på dom. Trots namnet så fanns det inget eko i klanglådan. Men kan man säga att stommen i det som skulle bli The Bonnets grundades med Eko-gitarren och Jungman Jansson, den enda låt Rune och Sölve lärde sig. Och den dög givetvis inte som poplåt ..., men när Sören fångades in blev det andra tongångar eftersom han redan hade skaffat sig en elgitarr och kunde lira gitarrboogie och några riktiga popstänkare som t.ex. Ain´t she sweet.

Året var 1964.

Sören, Rune och Sölve träffas hemma i källaren hos Rune på Vallnäsvägen och repetitionerna tog fart. Grabbarna staplade radioapparater på ett bord vid ena kortväggen. Det var dom första gitarrförstärkarna. För att känslan skulle infinna sig i replokalen satte Runes mamma Göta upp en gardin med musikinstrument som mönster för det enda lilla fönster som fanns i rummet. Den gardinen satt kvar till februari 2008 då den hade gjort sitt. Det saknades ju en trummis. Johnny Wiklund som mest av allt ville vara en frontfigur i ett berömt popband ville vara med, men han kunde inte spela trummor. Han ville nog låta och se ut som Roy Orbison som i och med låten Pretty Woman blev en av Johnnys idoler.

 

Nästa "trummis" till rakning hette Lars Öhnell. Han var faktiskt ett bra "trumämne", men han tänkte satsa på utförsåkning så det blev intet av.

Ulf "Fuffalo" Nilsson, bagarn´s grabb testade också men pappkartongerna som föreställde trumsetet höll inte för trycket. Han slog hårt den grabben.

Ett popband utan trummis är inget popband, i alla fall inte på 1960-talet. Sören, som gick i sjätte klass hade en klasskompis som slog takten på bänklocket varje gång han hörde musik i någon form. Ett "trumämne" tänkte Sören och föreslog honom för Sölve och Rune. "Trumämnet" hette Anders Jacobsson och han var inte svår att övertala.

Efter några repar hos Rune hade THE BONNETS bildats. Namnet är egentligen en mössa eller huvudbeklädnad som "frälsisarna" har, men det sket grabbarna i. Med en liten omstavning så funkade namnet perfekt till ett popband i Storuman. Grabbarna bestämde att uttalet skulle vara "bå´nnäts" och inte "bånä´tts". Men det var ingen annan som hajade det.

Det fanns en musikaffär i Storuman, Wahlströms Radio. Den låg granne med Granholms frisörsalong under Jonssons Kläder på Skolgatan 10. Grabbarna hade inte varit i den butiken så många gånger. Inte så många hade ju grammofon på den tiden. Jo, Rune hade fått en resegrammofon. Han var vid den tiden ägare till ett par LP-skivor med The Beatles. Gruppen som kom att betyda mest för alla popband vid den tiden. Grabbarna i The Bonnets satt ofta i Runes rum och lyssnade på spår efter spår på Beatlesplattorna "Please, please me" och "With the Beatles". Det här med engelskan var ju lite knepigt. Man hade ju inga texter nedskrivna på papper. Så det fick bli phonetisk skrift, d.v.s. man skrev som det lät. Det bodde ju inga engelsmän i Storuman 1964, så det gick an. Och hade det gjort det så hade dom fått det jobbigt värre att skriva ner texter till Bonnetsgrabbarna.

Bildjournalen blev den tidning som frälste grabbarna. Rune klippte ut alla bilder med beatlarna på och prydde hela sitt rum och fyllde även ett klippalbum. I bildjournalen hittade man texter till en del aktuella poplåtar. Ibland hade grabbarna tur. En och annan phonetisk skrift kunde ersättas med en korrekt text. På Röbrokiosken  sålde man små häften med poptexter. Även där gjordes det "fynd" ibland.

Nya elgitarrer

Sölve Hedin hade någon gång under sommaren fått tag på en broschyr med elgitarrer och elbasar. Fabrikatet var Kent. Kent var gitarrernas lågprisalternativ. Fender och Gibson var inget man lagt märke till ännu. Precis som när man började röka, man startade med Kent och för att sedan gå över till ädlare märken.. Gitarrerna var tillverkade av Hagströms Musik i Älvdalen.

Inte så långt senare, vid en repetition hos Rune, stod Sölve där med en Kent elgitarr hängande på magen. Rune hade skaffat sig en elbas. Det var givetvis en likadan elbas som Paul McCartney hade. Den såg ut som en fiollåda med stora s.k. f-hål och lång hals. Sören hade sin vita Hagström pärlemor. Den fick duga så länge. Den var ju inte så "spelvänlig", men eftersom han inte visste något om hur en bra elgitarr skulle vara, så led han inte av det. Det är klart att det blödde rätt ordentligt om fingrarna till att börja med för strängarna var tjocka som pilbågssträngar. Men det fick han tåla.

Lite senare under året gick grabbarna ner till järnvägsstationen och hämtade ett trumset på rälsbussen. Det gick till så på den tiden. Trummorna kom från Nisse Forssén som hade Hagströms Musik i Umeå. Sändningen kom "in blanco"... inga papper eller annat tjafs behövdes. Anders Jacobsson hade redan en virveltrumma och en cymbal. Nu blev trumsetet komplett med bastrumma, hi-hat och puka.

Första låten

Den första låt som övades in var en instrumentallåt som hette "My Grandfather´s clock" eller med svensk översättning "Den gamla moraklockan". Det finns nog ingen levande idag som minns den låten. Om den var bra eller dålig vet man inte.  En låt är en låt mer än ingen låt och det är viktigare.

Efter att grabbarna fått tag i ett par mikrofoner, en enkel sångförstärkare och ett par Max högtalarlådor, började allvaret. D.v.s. sången. Men det var ju inte bara en som skulle sjunga. I Beatles sjöng stycken plus trummisen ibland. The Bonnets ville inte vara sämre. Man övade in beatleslåt efter beatleslåt. Övade stämmor. Sören, som enligt dom andra grabbarna hade lite mer musikalitet i huv´et, tog hand om stämdrillningen. Det var inte lätt. Allt man sjöng skulle man komma ihåg också. Och samtidigt skulle man spela på sitt instrument. Men vadå, kunde Beatles så kunde dom.

Grabbarna övade hela vintern och hade så småningom fått ihop en ansenlig repertoar.

Ibland hände det att några kompisar, ofta tjejer (av någon konstig anledning), kom ner till deras replokal hemma hos Rune och lyssnade. Då förstod grabbarna allvaret. Man stannade upp i spelandet och plockade fram det bästa man hade. Det första uppträdandet inför levande publik var ett faktum. Publiken hette oftast Karin Tafvelin, Kerstin Andersson och Margit Bengtsson.

 

Fast egentligen, den första publiken var Runes föräldrar, Göta och Einar som båda gillade dragspelsmusik. Så det fick bli Spelolles gånglåt och Svinsta skär lite då och då.

The Speachers

Vid den här tiden fanns det ett annat band i Storuman. Dom hade börjat lite före The Bonnets. Dom grabbarna var något år äldre och kallade sig för The Speachers. Man var till en början en ren instrumentalgrupp men så småningom började deras trummis sjunga. Trummisen hette Lennart Nilsson. Övriga medlemmar var Göran Moberg som spelade bas, Kurt-Ove Karlsson på kompgitarr och Gunnar Berg som trakterade sologitarren. Man skaffade sig en vokalist med tiden. Han hette Staffan Yngvesson och kom från Barsele.

På bilden spelar grabbarna på en skoldans någonstans i Storuman. Bilden är tagen omkring 1963-64. Kolla in den ljudutrustning som användes på den tiden. Inte mycket kan tyckas, men den "skolan" var mycket lärorik.

 

THE BONNETS FÖRSTA SKOLDANS, TECKNINGSSALEN PÅ REALSKOLAN

Det var vintern 64/65. The Bonnets hade spikat en repertoar som man höll fast vid hela kvällen. Färska som man var hade man inte fattat det där att en dans är två likvärdiga låtar. Grabbarna spelade en beatleslåt som det svängde duktigt om, men katastrofen kom i alla fall när nästa låt spelades. En blondin, några år äldre och med en viss dansvana kan man förmoda, kom fram till scenen och undrade hur i hela friden man skulle dansa till den låt som just spelats. Ja, den frågan var berättigad. För vad man kan gissa är att ingen av grabbarna än i dag kan förklara danstekniken i shadowslåten "Geronimo". Det fanns inga indianer i Storuman på den tiden. Första spelningen gick ändå bra. Grabbarna hade lånat lite högtalare och förstärkare av Torsten Wahlström på musikaffären, Hagström 310 för gitarr och Hagström 210 för elbas.

Sven-Åke

En kille som ofta kom och lyssnade när det repades var Sven-Åke Andersson som bodde på Vallnäsvägen. Han kunde lira gitarr och var väldigt inspirerad av The Shadows. Så småningom blev The Bonnets fem man starka. Man hade värvat Sven-Åke och samtidigt hans gitarr och förstärkare. Han spelade även munspel och melodica. Det var bra, tyckte dom övriga. Låtar som "Love me do" skulle sitta perfekt med munspel. Sölve sjöng en del låtar på svenska. Dom flesta hade Sven-Ingvars haft en hit med. En spelning på en norrlandskrog krävde lite blandad repertoar. Vals var ett måste nå´n gång under kvällen. Trots avsaknad av dragspel så fixade The Bonnets det bra med sin uppdaterade Beatles-sättning. "Här sitter jag ensam", en stark "Sölvelåt" ur Sven-Ingvars repertoar klingade extra bra när Svennis blåste i sin melodica.

Sören spelade på sin vita Pärlemor-Hagström och Sölve hade sin relativt nyinköpta Kent. Svennis hade en Burns London – vacker som en vårdag och en diskant som kunde krossa glas. "Wild Dog" stod det på gitarratten när man ville ha det soundet. Sören skaffade sig så småningom en likadan elgitarr som Sven-Åke hade och då var dom två som kunde bräcka glasmästaren. Sölve bytte också gitarr. Det blev en Fender Stratocaster Sunburst – en pärla som skulle få vilken supergitarrist som helst att blekna, om den hade funnits kvar idag. Tre gitarrer, bas och trummor och fyra sångstämmor – en stark grund som The Bonnets hade för att sikta framåt. Nästa spelning där Svennis var med, var på Hotell Toppen i Storuman i början av –65. Efter den spelningen var The Bonnets ett känt namn i kommunen. VF hade en artikel da´n efter om grabbarnas bejublade scendebut i offentligt sammanhang.

The Bonnets första riktiga spelning - Hotell Toppen 1965

Scenkläder

Nästa steg var att fixa scenkläder. Det blev en ljusgrå kavaj med svarta kanter och svart sammetskrage. Vitskjorta förståss och en sammetsfluga vars ändar hängde ned en bit.  På bilden ovan är det Sören som bär den nya dressen. Fast på bilden ser dom andra grabbarna ännu stiligare ut i sina mörka kavajer. 

Det blev ett antal skoldanser men inte så mycket mer den närmsta månaden för The Bonnets. Men man repade var och varannan dag i Runes källare. Svennis som redan på den tiden var snudd på finansminister ordnade så att man kunde skaffa lite bättre sånganläggning på avbetalning. Bättre grejor, bättre sound och framför allt högre ljud. Och det behövdes verkligen när en av grabbarna i The Speachers en dag sa att The Bonnets och dom skulle spela med Tages på en popgala i Latikberg. Det lät för bra för att vara sant. Men det var sant.

Popgala i Latikberg

Latikberg, var låt den byn? Ingen visste det direkt men grabbarna packade en lånad WV-buss som kallades för "Esmeralda" och åkte när dagen var inne. Färden gick mot Vilhelmina och vid en skylt pekandes åt vänster stod det Ulvoberg 31 km. Där svängde han av, den tillfällige bilföraren Leif Öhman. Han skulle gena genom skogen mot Latikberg som han visste låg på andra sidan Vilhelmina. I Ulvoberg stoppades färden av en bestämd skylt som deklarerade att "HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG". Det var bara till att vända om och köra tillbaks ut på den stora Vilhelminavägen. Det läckte ordentligt genom ena bakdörren så snön utanför yrde in i bussen. Brr, det var kallt ute. Motorn verkade inte tåla snön. Den hostade lite då och då så Leif fick gå ut och ta bort den snö som täppt till luftintaget till maskineriet. Efter en lång kall resa kom The Bonnets i alla fall fram till Latikberg, en plats som vägverket glömt sätta ut på kartan.

Först spelade The Speachers och sen var det The Bonnets tur. Det hade samlats en del ungdomar på dansgolvet framför scenen. Grabbarna kände igen dom flesta i publiken. Det var tydligen bara bussarna från Storuman med omnejd som hittat fram till den gömda byn.

The Bonnets gjorde ett bra framträdande. Det första framträdandet där brudarna skrek av förtjusning när dom fem tjusiga grabbarna sjöng deras favoritlåt. Att brudarna skrek kanske var en överdrift men en av bilderna tagna under The Bonnets framträdande visar tydligt hur Karina Stenvall från Stensele gallskriker under showen. Efteråt fick Sören höra att en flicka i publiken av misstag hade fått en pinnkam instucken i midjan framme vid scenen. Det förklarade skriket.

Det svenska popundret Tages låg på tio i topp med låten "Sleep little girl" och skulle framträda efter The Bonnets. Det var en syn för livet när dom anlände med en Chevrolet av ambulansmodell och givetvis ett fint släp. Ingen har nå´nsin sett grabbarna i bandet ha större ögon än vid det tillfället. Tommy Blom och dom andra i Tages sprang och gömde sig i logen bakom scenen direkt. Man hade ju med sig "roadies" eller "råddare" som man säger idag. Tages drog igång första låten och ingen kände igen den. Man hade som sagt ännu bara en hit och det var den man kommit till Latikberg för att spela. Alla andra låtar kändes som utfyllnad. Sören och Sölve kunde snabbt konstatera att dom hade svårt att stämma sina gitarrer. När äntligen "sleep little girl" kom så lät sologitarren falsk. Stämningen var alltså inte på topp den kvällen. Det blev en liten avslagen sorti. Om några brudar ändå försökte storma scenen så var det ingen som såg det i alla fall. The Bonnets hade logen mitt emot Tages. Tommy Blom och Göran Lagerberg var inte sams precis. Man käftade och nästan småslogs i logen. Rune och dom andra tyckte det såg fördjävligt ut. Eller man kanske skulle smådjävlas med varandra innan ett uppträdande för att det skulle höja adrenalinnivån i låtarna. Så´na saker visste man inget om uppe i västerbotten så grabbarna tog inte efter. Alla utom Jacob.... för redan på den första repen hemma i Runes källare ökade han trycket på sitt trumspel.

Bra vibrationer

Det blev en kraftig decibelökning. Dom andra i gänget fick också öka för att höra vad dom spelade. Det gick inte länge förrän Runes morsa Göta kom ner i källaren och skrek att pappa Einar led helvetes kval på  toaletten i våningen ovanför. Det var Jacobs bastrumma som dunkade hårdare än vanligt. Ringen på toalettstolen slog takten i röven på Einar. Det blev för mycket för honom. Som alla kan gissa började grabbarna söka efter en ny lokal att repa i. Det blev "Kringlan", ett gammalt fik som låg i korsningen  järnvägsgatan/stenselevägen (den som gick från Shellmacken mot Luspen). Kringlan användes också som SSU-lokal. Vem var SSU-ledare? Johnny Wiklund så klart. Han var med i det mesta som hände i Storuman på den tiden.

 

 

Efter popgalan i Latikberg blev det många bokningar runt om i länet. The Bonnets blev mer eller mindre husband på Hotell Vilhelmina. 1966 gjorde grabbarna 50 spelningar. Det är nästan en spelning i veckan utslaget på hela året. Det blev inte mycket tid över till annat än musik och skolarbete.

Popgala i Lycksele

The Bonnets spelade på ett flertal popgalor den närmaste tiden. En popgala som utmärkte sig mer än vanligt för grabbarna var den i Lycksele MB. Den stora attraktionen var Hep Stars. Dom var ju i särklass Sveriges populäraste popband vid den tiden. Några minnen som grabbarna berättat från den konserten är när The Bonnets går till sin loge efter sitt framträdande och hittar killarna i Hep Stars i samma loge. Klart att pojkarna blev lite darriga men det gick över. Sören hade precis köpt en ny Guild halvakustisk elgitarr. Den kom han med till logen och skulle lägga i gitarretuiet, när Benny Andersson fick syn på den eleganta "guran" och frågade om han fick känna på den. Sören blev givetvis "impad" av situationen och kände direkt att gitarren blev en guldklimp. Ja, Benny Andersson hade ju hållit i den. Det fanns brudar från  Storuman som hade gett grabbarna i bandet order om att ta några saker som "hepparna" tagit på eller kastat bort. Det är inte klarlagt om tjejerna menade att det skulle förekomma rena stölder också, men på något sätt kom en av medlemmarna i The Bonnets över en tändsticksask som Svenne Hedlund lämnat i logen. Den asken kunde blivit en lycka för någon av brudarna men Sölve hade ju börjat röka. Och röker man så behöver man eld. Och när man behöver eld så tar man ju givetvis första bästa tändsticksask. Den gick med andra ord upp i rök. En av storumantjejerna som fick höra talas om denna fadäs blev minst sagt förgrymmad på Sölve som inte hade tänkt på hennes önskan om en idolpryl. Tilläggas kan efter konserten blev grabbarna i The Bonnets mer eller mindre stormade av en massa tjejer när man skulle gå ut till orkesterbussen (läs folkvagnsbussen). Man hade inte tagit fel på popband, utan länstidningarna bekräftade dagen efter att The Bonnets hade tagit publiken med storm under sitt framträdande.

Många Spelningar

The Bonnets spelade på dom flesta dansställen som fanns runt om i länet. Det var oftast byarnas Folkets Hus som gällde men även rena dansrestauranger. Hotellet i Vilhelmina bokade grabbarna i stort sett varje månad under ett par års tid. Det var just där som en viss herr Luther från Storuman dansade in i Jacobs trumset och pajade trumskinnet på baskaggen. Givetvis så spelade dom vals just då. Och det var det absolut farligaste man kunde göra. Vals innebär att en fjärdedels takt tas bort och det blir tretakt. I kombination med alkohol, utsträckta armar, ett sjuhelsikes snurr och en taktart som inte är jämnt delbar med två, så är katastrofen oftast ett faktum när det inte finns en upphöjd scen att stå på. Men grabbarna hittade till slut ett motgift. En elgitarr har ju sex strängar som man fäster på gitarrnacken. Sören, Svennis och Sölve gav fan i att klippa bort dom strängändar som blir över och sticker ut från gitarrskallen. Gitarrerna hade då sex vassa strängändar som man då i stor "Shadowsstil" riktade mot den närgångna danspubliken. Ett snedsteg mot bandet och man hade sex "nålstick i arschlet". Grymt men nödvändigt.

 En Norgehistoria

Någon gång under vintern 1966 kom The Bonnets i kontakt med en kille från Norge som bodde i Vilhelmina. Han hette Roar och kunde sjunga bra. I alla fall enligt en stor Bonnetfan som alltid kom och lyssnade när bandet spelade i Vilhelmina. Roar dök upp helt plötsligt vid en av The Bonnets repetitioner på "Kringlan". Han ville provsjunga. Vilka låtar han sjöng har inte grabbarna koll på men det slog inte så väl ut. Han blev i alla fall inte med i gruppen. Det var kanske synd att det inte blev så. Shaboom och Dag Finn gjorde succé på 80-talet. Det kanske hade blivit Roar & Bonnets istället!!!

Bosse Lindberg

Den närmsta tiden blev det många spelningar och ett flertal framträdanden på popgalor och popbandstävlingar. Svennis slutade i gruppen för att göra lumpen på I20 i Umeå. I början av 1967 slutade även Anders Jacobsson. Han hade kommit in på ett gymnasium långt borta från Storuman. Det fungerade inte att repa och spela kvar i bandet. The Bonnets hade hittat en annan trummis från Stensele. Han hette Bosse Lindberg. Han bodde i Stensele och spelade trummor helt ok. Han var inte lika driven som "Jacob" men spelade taktfast och slog inte sönder låtarna som en del trummisar tenderade att göra på 60-talet. Han hade repat med The Bonnets på Safarigården bara några månader när det blev dags för den stora utmaningen…

Popbandtävling

Valborgsmässoafton 1967 skulle The Bonnets ställa upp i en popbandstävling i Umeå sporthall. Det var norrlandsmästerskapen som gick av stapeln. Det var 11 band som skulle tävla om att bli det bästa  popbandet i länet. Alla andra band som deltog kom från orter efter kusten. The Bonnets var det enda inlandsband som deltog. Och är man från inlandet så medför det automatiskt att man har en längre resa till Umeå än övriga. En resa som skulle visa sig vara behäftad med diverse problem. Grabbarna hade ingen bil. Ingen hade heller körkort.

Räddningen kom i form av Bengt "Senior" Andersson, en trygg Storumangrabb som gillade popmusik och The Bonnets. Då var chauffören klar. Nu saknades det bara ett fordon. Dom behövde inte släpa med annat än sina handinstrument. Alla skulle spela på samma ljudanläggning under tävlingen. Eftersom det inte var många ungdomar som killarna kände som hade bil blev det ett problem att hitta en bil att åka i.
Efter mycket sökande hittade Sölve lösningen. Hans bror Björn, som pluggade på universitetet i Umeå, hade en gammal Volvo PV stående på gården hos sina föräldrar i Storuman. Den var inte körd med på länge. Men det var en bil i alla fall. Efter diverse kontakter med Björn  i Umeå lyckades Bengt "Sr" få igång motorn så pass att den kunde funka som transportmedel. Även om den fick skjutas igång vid varje motorstopp. Det bar iväg, men det rök om baken på PV:n något så grymt. Redan innan Lycksele fick man fylla på olja i motorn. Det var tydligen en bilmodell där man fick kolla bensinen och tanka olja. Grabbarna lyckades ta sig till Umeå till slut. De sökte upp Björn Hedin som nyfiket frågade hur bilen hade fungerat. Efter lite analys av resan kom han fram till att bilen hade gått med choken på fullt spjäll hela tiden. Det förklarade oljeförbrukningen.
Sedan åkte man vidare och parkerade på behörigt avstånd från sporthallen i Umeå. Ingen skulle få se när man blev tvungen att knuffa igång bilen efter tävlingen.

Tävlingen ja,…..det var nervöst värre bakom scenen. Band efter band gjorde sig klar, d.v.s. stämde sina instrument och gick in på scenen för att spela två tävlingsbidrag. The Bonnets gjorde likadant fast med en noggrannhet som gick utöver det mesta.

Nu var det dags…. in på scenen och koppla in sladdar och justera trummorna.
Första låten hette "Please don´t feel too bad" och den satt sam handsken. Nästa tävlingsbidrag blev den omåttligt populära låten "Stewball". Grabbarna tyckte det gick bra men stod man bakom scenen kunde man höra dom andra banden spela och det lät bra om dom flesta. När alla hade spelat färdigt var det upp till en jury, bestående av bland andra Bernt Egerbladh och Eskil Columbus, att bedöma dom olika popbandens kvalitéer. Sölve och Bosse kände direkt att det inte skulle bli deras band som placerade sig högst upp i prislistan. Sen började speakern läsa upp namnen på dom band som placerat sig 3:a, 2:a och 1:a. Man började bakifrån:

— På tredje plats……. Elonz från Vännäs… 40 poäng!

— På andra plats……. Mainers från Umeå… 49 poäng!

Sölve tänkte direkt att nu är det kört. En tredjeplats var vad han kunde tänka sig som bäst så lika bra att packa ihop gitarren. Sölve började packa ner sin gitarr då en medlem ur ett annan popband sa:
— Varför packar du ner din gitarr, ni har ju vunnit!
Både Sören och Rune tittade på killen som om han inte var klok. Det var ju bara ett band kvar att presentera. Och det var vinnaren. Det kunde omöjligtvis vara bandet från Storuman. Det fanns ju band som spelat bättre. Grabbarna tyckte det i alla fall. Men sanningen var den att man inte hade kunnat lyssna på sig själv bakom scenen.
Killen upprepade än en gång:
— Ta fram era instrument. Ni ska in på scenen för ni har vunnit, det vet jag!
Hur kunde han veta det?

— På första plats, och vinnare av popbandstävlingen är . . .  The Bonnets från Storuman.

— Och dom har fått 52 poäng av 60 möjliga. Får vi in The Bonnets på scenen!

Knäna vek sig nästan på Sölve när resultatet bekräftades.
— Vi har vunnit!!! Det är inte sant!!!
30 sekunder senare stod killarna i bandet på scenen och fick emotta varma applåder från den relativt stora publik som kommit för att lyssna.

 

Nu skulle det spelas en extralåt. Någon sådan hade grabbarna inte ens pratat om. Det fick bli ett snabbt beslut så scenen. Man enades om beatleslåten "You´re going to lose that girl".
— Ett, två, tre You´re gonna lose that… 
Denna låt har, enligt grabbarna, aldrig gått så bra som denna gång. Avslutningsstämmorna satt perfekt och arrangörerna och publiken tyckte att det var det bästa bandet som vunnit.

Tävlingen var över och ett lyckans rus gjorde The Bonnets till saliga andar som nu packade ihop sina instrument och gick ut till "turnébilen" efter att ha kvitterat ut en liten reseersättning på hela 50 spänn. Visst ja, bilen skulle knuffas igång. Rune och Bosse tittade sig omkring. Ingen skulle få se när norrlands bästa band skulle iväg med den gamla PV:n knuffandes framför sig.

— Bengt, kan du inte testa om den startar utan att vi knuffar på? frågade Rune.

Och den startade! Det lät som en ljuv dröm i grabbarnas öron när motorn surrade igång. Den gamla PV:n hade äntligen fattat att The Bonnets var ett vinnarband och då djävlas man helt enkelt inte.

Färden till Storuman gick bra. Dom gjorde ett stopp i Lycksele för att kolla om ryktet hade kommit dit ännu. Man var ju norrlandsmästare i popmusik. Det var nå´t det. Men ingen i Lycksele tycktes bry sig det minsta. Att The Bonnets var i sta´n hade ingen nå´n aning om.

 

Safarigården


Fotograf: Harald Eriksson

Här sitter den nya fritidsledaren Jonny Burger med några grabbar som hjälpt till att färdigställa Safarigården inför invigningen. I bakgrunden ser du en del av Leif Jönssons safarimålning. Möblerna kom från "Kringlan" på Stenselevägen. Den byggnaden skulle rivas efter att ha varit träffpunkt för många Storumanungdomar under ett par år.

Tiden fram till april 1968 spelade The Bonnets på som vanligt. Grabbarna blev äldre. Lärde sig dricka mellanöl och röka. Brudarna blev bara vackrare och vackrare. Och skolor, militärmyndigheter och annat började höra av sig till killarna. The Bonnets var husband på Safarigården, den ungdomsgård som en viss Johnny Burger från Sydafrika lät kommunen finansiera till ungdomarna i Storuman. Namnet Safarigården var Johnny Burgers eget påhitt. Han kom från Afrika och visste hur lejon, pytonormar och annat farligt såg ut. Han lät Leif Jönsson, en amatörboxare från Barsele som dessutom kunde teckna och måla bra, färglägga alla fönster på framsidan till Safarigården i djungelmotiv. Det blev otroligt snyggt, men många frågade sig nog varför det inte målades vargar, björnar och fjällämlar istället för Safarigården låg ju i Storuman och inte i Nairobi.

Jonny Burger

Jonny Burger blev en frontfigur i Storumans ungdomsliv under åren 1967-69. Säga vad man vill om hans vilda levene och tycke för brudar, eller co-co´s som han sa, han hjälpte verkligen till att göra Stensele kommun till en av Västerbottens kanske mest aktiva kommuner när det gällde att satsa på ungdomar och deras fritid. Jonny var som sagt vild av sig. Han kunde spela gitarr och sjunga. Han hade en gammal Gretch halvakustisk elgitarr och ett stort tycke för Elvislåtar. Jonny Burger & The Bonnets gjorde en hel del spelningar tillsammans. En spelning på Björnbärsgården i Klippen ovanför Hemavan en påskhelg blev till en farsartad föreställning när huvudattraktionen Jonny inte kom till spelningen när det var dags. Bandet fick på egen hand försöka underhålla danspubliken. På Johnnys affisch stod det: JONNY BURGER SHOW,  SVERIGES STÖRSTE SÅNGARE GENOM TIDERNA. Ja, han var stor. 2,03 meter i strumplästen. Men som sagt, han dök aldrig upp när det var dags. Jo, han kom efter 2 timmar med slalomskidor på axeln och ett par damtrosor hängande ut ur jackfickan. Han förenade sig med bandet och sjöng två låtar, sen drog han vidare med ett "Hej hej co-co". Då visste grabbarna att han skulle vidare till fler brudar.

I Storuman hade Jonny hyrt in sig i ett rum på "Märtas Fik" som då låg på Vallnäsvägen Umans Café och Bageris gamla lokaler mitt emot "Maltes Livs". Nästan varje gång Sören eller någon annan skulle in och besöka Jonny, så hade han dambesök. Och det var olika damer varje gång. En del kände man igen. Andra hade man ingen aning om vilka dom var. Ofta blev det en kaffe och "dammsugare" hos Märta i fiket innan Jonny hade röjt så pass i rummet att man kunde gå in.

Jonny Burger,  föreståndare  för Safarigården och tidigare verksam i Lycksele,   ses  här  bland  några  av  de  många ungdomar  som  på premiärkvällen    sökt    sig    till    ungdomsgården.

Inside checkar . . .

Safari-gården

Storuman (VK): Nu har premiären på Storumans nya ungdomsgård  -  Safarigården  -  högtidligen begåtts.   I onsdags drog man igång  med  The Bonnets  som  kvällens  band,  förstärkt  med gårdens föreståndare Jonny Burger som sångare. Ett  100-tal  ungdomar hade sökt sig till gården och stämningen var som sig bör på toppunkten.

   75.000 kr har kommunen  betalat för att ge ungdomarna någonstans att hålla hus. Lokalen är f.d. konsumbutiken  på Vallnäs. Ungdomarna har själva lagt ned stort arbete på  att få gården klar - målat och dekorerat för alla krafter en   längre tid.

Ove Rönnholm från Storumans Folkhögskola har hållit i trådarna  och det var också han  som  skötte invigningen av gården. Bardisk finns det också och  bakom den återfanns på premiärkvällen Karin Gustafsson  som hade fullt sjå att förse alla med läsk.

17-åring Fröken Safari

FRÖKEN SAFARI blev Majken Fredriksson, 17 år, från Storuman.

STORUMAN (VK): 17-åriga Majken Fredriksson, Storuman, valdes till Fröken Safari då Safarigården i Storuman hade sin terminsavslutning. Det fanns 11 aspiranter till titeln. Terminsträffen anordnades av ungdomsrådet i Storuman för att ge föräldrar tillfälle att bese gården och de målningar och arbeten som utförts av ungdomarna.  Socialassistent Anna-Lisa Nilsson hälsade besökarna välkomna och erinrade om att ungdomsverksamheten i Stensele lyckats mycket bra och att ungdomarna trivts bra med kommunens satsning. Hon tackade också ungdomarna för deras storslagna arbete för Safarigårdens trivsel och gav också föreståndaren Jonny Burger en eloge.  Kvällens program upptog även underhållning, med musik och sång av Jonny Burger och några ungdomar. The Bonnets uppträdde också. Kvällen avslutades med dans till Rolands Kapell från Gargnäs. Safarigården kommer också under sommaren att vara öppen ett par kvällar i veckan, enligt barnavårdsnämndens beslut.

Majken Fredriksson, nykorad "Miss Safari" och Jonny Burger.

Miss-val i Storuman

(VF) SAFARIGÅRDEN - ungdomens egen träffpunkt i Storuman sedan ett par månader - har blivit omåttligt populär. Det dokumenterades med all önskvärd tydlighet vid onsdagens terminsträff, som Stensele kommuns ungdomsråd anordnat på Safarigården. Dit hade man inbjudit inte bara tonåringarna själva utan också deras föräldrar.      Mannen som kanske framför allt skapat en sådan trivsel och stämning bland de ungdomar som besöker Safarigården, är dess föreståndare, Jonny Burger. Han har under tre kvällar per vecka visat sin nästan otroliga förmåga att engagera ungdomarna. Detta framhöll och ungdomsrådets sekreterare Anna-Lisa Nilsson, när hon hälsade välkommen till terminsträffen. Kvällen bjöd på ett rikt program med scenuppträdanden av de  ungdomliga Chips, Bonnets samt Jonny Burger

  tillsammans med Fyra Safaris och Sven-Åke Andersson. Föräldrarna uppskattade uppenbarligen arrangemangen. Efter en kvarts frågestund var det dags för avslutande dans. Majken Fredriksson korades i strid med tolv andra söta Storumanflickor, till "Miss Safari". Skönheten fick priser skänkta av olika affärer i samhället och dessutom överlämnade Jonny Burger en blombukett. Blommor fick även alla ungdomar som brukar hjälpa till under safarikvällar. På bl.a. barnavårdsnämndens rekommendationer har ungdomarna beslutat, att Safarigården skall vara öppen två kvällar även under sommaren. Hur det sedan blir till hösten får de styrande i kommunen avgöra. Att döma av föräldrarnas entusiasm bör det dock ges möjligheter för Storumanungdomarna att också under nästa termin besöka safarigården.

Varje onsdag på Safarigården var det livemusik. Oftast var det The Bonnets som kombinerade repar med publikuppträdande. Under kvällen såldes det lotter där man kunde vinna LP-skivor. Det lottades ut skivor i massor. Ingen begrep nog hur Jonny fick tag i alla dessa LP-skivor. För det var en ansenlig mängd skivor som passerade revy på Safarigården. Dessutom så hade Jonny införskaffat en rejäl kolsyreapparat för tillverkning av läskedrycker. Göta Jacobsson, Runes mamma, var den som fick uppdraget att diska alla enlitersflaskor, som skulle bli läsk i baren på ungdomsgården. Göta har berättat att hon inte fick fem öre för sin insats. Så här efteråt förstår man att det var just det som var Jonnys politik när det gällde finanser.

Jonny Burger var en mästare på att klara sig ur knepiga situationer. En gång när han och Sören skulle åka bil till Lycksele blev dom stoppade av länspolisen för fortkörning. Men inte kunde dom sätta dit Jonny för det inte. Bilen var en amerikansk Rambler vars hastighetsmätare visade miles istället för kilometer. Det skapade bryderier för polisen. Och inte blev det bättre när Johnny ville ha ett protokoll av förhöret utskrivet på sitt modersmål. Språket heter visst zwahili, ett afrikanskt språk som på den tiden inte fanns listat hos den svenska polisen. Det blev inga böter, ärendet avskrevs.

Så småningom avskrevs Jonny Burger från sin tjänst som ungdomsledare i Storuman. Hur många som blev blåsta på pengar och hur många barn han avlade i kommunen innan han drog, vet ingen med exakthet, men det finns förmodligen en och annan Jonny Jr. kvar i trakterna runt Storuman.

Vad hände efter Storuman?

Redaktionen har på alla möjliga sätt försökt ta reda på vad som hände Jonny Burger efter Storumanepoken. Spåren slutar i Oslo, där Jonny efterlystes i dagspressen för att infinna sig i rättssalen. Ärende: Faderskapsmål.  Ett senare spår leder till en boxadress i Tyskland som innehades av en Jonny Burger mellan 1993-96. Men om det är samma Burger som i Storuman gick inte att få reda på. Ett rykte som kommit redaktören tillkänna, säger att J.B. inte finns kvar i livet längre.

A TRIBUTE TO JONNY BURGER

av Sölve Hedin

JONNY BURGER IS NO LONGER!

Nu har vi fått bekräftat att Jonny inte finns kvar i jordelivet. Britt-Marie Westerlund (Lönnberg) hittade en hemsida som behandlade en vinodling i Sydafrika. Killen som drev företaget hette J. Burger. Britt-Marie skickade ett mejl för att kolla om det fanns någon koppling till vår Jonny Burger. Och det fanns det. Denne vinodlare var faktiskt tremänning med Jonny. Han berättade i ett mejl till Britt-Marie att Jonny, efter det att han lämnat Skandinavien på 70-talet, åkt till USA. Han gjorde ett besök i Sydafrika under 80-talet när hans familj sålde sin del i vinodlingen. Det var sista gången vinodlaren träffade honom. Han berättar vidare i mejlet att Jonny dog i USA i början av 90-talet

 

 

På bilden ser vi Jonny Burger uppträda på en ungdomsgård i Lycksele.

Emile Ford

  Safarigården blev som ett andra hem för The Bonnets. Det hände alltid något där. En vanlig onsdagskväll när grabbarna spelade på scenen som husband kom det en förskräcklig massa folk. Inte bara från Storuman med omnejd. Från Lycksele dök Emile Ford upp med delar av Yngve Forsells orkester i sällskap. Givetvis gick Emile Ford upp på scenen och sjöng ett par av sina hits, med The Bonnets som kompgrupp. Inget rep. hade ju förekommit men det gick över förväntan bra ändå. Synd att ingen bandspelare stod på inspelning den kvällen.

En liten Emil-historia

Eva Segerstens dotter Maria, som flyttade från Storuman med sin mamma till Stockholm för snart 40 år sen, gick på ett disco i Sollentuna när hon var tonåring. Eftersom det var varmt i lokalen gick hon och satte sig i en soffa för att vila. Det satt redan en kille där. Sen började discjockeyn spela en platta från tidigt 60-tal. Då frågade grabben Maria om hon visste vem som sjöng låten som spelades. Det visste hon inte. Då sa grabben att det var hans far som sjöng. Det visade sig att grabben var Emil Fords son som föddes i Lycksele 1967. Hans far försvann från Lycksele strax efter det att hans son fötts. Mamman tog sedermera pojken och flyttade till Stockholm även hon. I november 2003 gick ett program i TV som hette "Saknad". Där efterlyste denna grabb sin far. TV:s reporter hittade Emil Ford i Liverpool där han bor med sin dotter sedan många år. Han har inte släppt musiken utan jobbar lite då och då som studiotekniker i olika studios runt om i världen. Han befinner sig ofta i Los Angeles där han har en musikstudio. Emil lider av en ögonsjukdom som gör att han är nästan helt blind idag.

Jacob "back again"

Bosse Lindberg slutade i The Bonnets vintern 67/68. Varför? Who knows! Anders Jacobsson kom tillbaks till Storuman och anslöt vid trummorna igen. Grabbarna fortsatte att spela och fixade upp en Voxorgel från Nisse Forssén, Hagströms Musik i Umeå. Det var en så´n som hade svarta heltonstangenter i lägsta oktaven. Grabbarna hade ju sett att både Beatles och Animals använde den modellen på en del av inspelningarna. Orgel var liksom lite inne 1968. Procol Harum hade en Hammondorgel i "A whiter shade of pale". Voxorgeln var ingen hammond med den fick duga. Ingen kunde spela orgel i bandet men Sören som var snabblärd fick bli organist i en del låtar och Sölve fick ta över hela gitarrliret. Sölve hade skaffat sig en helakustisk Gibson, s.k. "beatlesgitarr" som lät gudomligt bra. Sören hade å sin sida bytt till en halvakustisk Guild. En riktig pärla på den tiden.

Christer "Gamen" Fahlström

Efter det att Jonny slutat, kom det en kille från Umeå till Storuman. Han hette Christer Fahlström och kallades "Gamen". Någon som vet varför han kallades så? Han hade tagit över rollen som ungdomsledare i Storuman. Safarigården hade fortfarande stor dragningskraft på ungdomarna i och runt Storuman. Det blev en del nya aktiviteter i lokalen. Christer hade lånat en filmprojektor av kommunen, så det blev filmvisning lite då och då. Filmerna som hade urpremiär på Safarigården var inte nyproducerade precis. "Fats Domino - The King of Rock´n Roll" var en av filmerna som visades. Ok, det var givande på sitt sätt. Man släckte ner belysningen i lokalen och med lite tur hamnade man bredvid en tjusig flicka som man kunde hålla i handen under filmvisningen, utan att någon annan såg det. Så lite spänning fanns det i alla fall.
I slutet av 1968 hade Christer Fahlström lånat med sig en RA200 från I20 i Umeå. Det var en militär sändare och mottagare för telegrafi. Man använde sig av en telegrafinyckel för att kommunicera med omvärlden med hjälp av morsesignaler. Det var många ungdomar som tyckte det verkade intressant. Christer beslutade sig för att anordna en telegrafikurs för dom som var intresserade. Ett tjugotal pojkar och flickor anmälde sig. Två kvällar i veckan var det kurs i telegrafi. Där satt ungdomar med varsin hörlur på huvudet och försökte skriva ner rätt bokstav när rullbandspelaren sände "da" (lång signal) och "di" (kortsignal). "Da-di-da-di" (C) "da-da-di-da" (Q) = CQ = Seek You. Det var den signal man sände när man ville ha kontakt med någon annan ute i etern. Sen sände man den signaladress som sändaren hade. På Safarigården hette stationen SL2ZA/2. (S)=Sverige (L)=militärstation (2)=Västerbotten (ZA)=Stationens identitet (/2)=betyder att stationen är flyttad från dess registrerade ort, Umeå. När man kommunicerade med andra amatörradiosnubbar ute i världen, använde man sig av engelska förkortningar som t.ex. CU (See you) CUAGN (See you again) DR YL (Dear young Lady). Varje kontakt skulle noteras i en loggbok (det var tydligen lag på det) och man fick inte prata politik. Man fick inte heller använda stationen i sådant syfte att man konkurrerade med Televerket. Av alla ungdomar som började "gnista" så blev det bara en som fortsatte fullt ut. Det var sologitarristen Sören Hellqvist som verkligen gick in för denna hobby. Under vintern 1968-69 hade han flera hundra QSO (kontakter) med radioamatörer runt hela jordklotet. Allt loggbokfördes noggrant och för varje ny kontakt skulle man skicka ett vykort (QSL-kort) till en radiocentral som sedan förmedlade kortet till den som man hade haft kontakt med. Sören hade en hel kartong full med sådana kort, som tyvärr försvann i en av de flyttar som gjordes på 1970-talet.

Det finns förmodligen en hel del mer att berätta och denna story kommer att uppdateras varefter grabbarna i bandet och ni andra kommer ihåg fler detaljer kring det som hände under Storumans popepok. En epok det pratas om än i dag bland de som varit med ett tag.

Det finns inspelningar gjorda på Safarigården i slutet av 1968 och början av 1969. Dessa inspelningar är inte väldens bästa men nostalgifaktorn är hög. Inspelningstekniker  var Arvid Lundgren, som själv spelade gitarr och även hade ett popband i Storuman som hette Chips. Vill du läsa mer om Arvid och hans musikaliska bana, så hittar du hans hemsida här.

Arvid Lundgren lämnade jordelivet 2015. R.I.P. käre vän!

Sagan om The Bonnets tog egentligen slut 1969 men den har fått en fortsättning.

I augusti 1987 ordnade grabbarna i The Bonnets en Réunion på Hotell Toppen i Storuman. Det kom 115 inbjudna personer med anknytning till Storuman och The Bonnets. Det finns bilder från nostalgifesten i länken REPORTAGE i storumansajten.se.

Den 16 nov. 2001 samlades medlemmarna i The Bonnets för en "rep" i Storuman. Arvid Lundgren och Krister Hellqvist ordnade lokal och ljudutrustning. Lokalen blev "Blå Kupan" i Stensele. Under lördagskvällen kom det lite folk och slöt upp, bl.a. Bengt Jr, Karin Tavelin, Birgitta Mellström med make Ivan Nygren, Krister Rådström, Lennart Nilsson och Curt-Ove Karlsson. Per-Ola Hellqvist med vänner ur Storumans Dykarklubb syntes också på dansgolvet. Öl & Parisare var den näring som det bjöds på under kvällen. De två sistnämnda (inte öl & parisare, utan Lennart och Curt-Ove) spelade i konkurrentbandet The Speachers på 60-talet. Även denna kväll fanns Stefan Säreland på plats och dokumenterade med sina videokameror.

Ett tack till Ruth och Folke Hellqvist som logerade alla i bandet och bjöd på en mycket god köttfärslimpa!

2003 hade bandet en succéartad nostalgifest under Storumandagarna. Fredagen den 27 juni var det musikfest med gamla vänner på FH i Storuman. Där uppträdde förutom The Bonnets även f.d. storumanbandet The Savages och Arivd Lundgrens band Mummy´s Boys. På lördagen uppträdde både The Bonnets och The Savages på utomhusscenen vid "Trantorget i city". Erold Westman, Storumans egen "Robinson", dök upp som gästartist båda dagarna och gjorde även han dundersuccé. Bildmaterial från nostalgifesten hittar du i länken "Reportage och annat". Det finns en Dvd-skiva från nostalgifesten, som mixats av S-Å Andersson.

I aug. 2004 landade The Bonnets på en rockklubb i Västervik. Där blev det 60-talsrock och pop i en timme. Du hittar en länk från detta evenemang i länken REPORTAGE i storumansajten.se!

I augusti 2005 samlades killarna i Växjö tillsammans med den eminente dobro- och banjoliraren Tord Hjukström, som har sina rötter i Sorsele. Han är konstnär, mångsysslare och grundare av softgrassgruppen Abalone Dots, som var grammisnominerade 2008. Dessutom medverkade även den suveräna gitarristen/bassisten Ingmar Bergdahl från Nacka, som i Runes frånvaro gjorde ett kanonjobb. Det blev ett bejublat trädgårdsparty, som trots regnet fick alla gäster att tro att solen lyste i alla fall. Detta trädgårdsparty har blivit en årlig tradition.

 

 

 

 





Den 10 juni 2006 spelade
The Bonnets upp till dans i Stensele FH. Det var Stensele SK som firade 75 år och efter en massa dagsaktiviteter var den dans till The Bonnets och det tillfälligt hopsatta bandet Once Again Band. Ladda hem ett bildspel från danskvällen.







I oktober 2008 medverkade The Bonnets på RED HOT FESTIVAL i Lycksele tillsammans med band från Skottland, England, Tyskland och det gamla lyckselebandet "Eminent Five Quartet.

I februari 2010 spelade
The Bonnets på BLACKIS i Luleå.

Den 6 juli 2012 gav
The Bonnets en show på utescenen vid SM i Swampsoccer i Storuman.

Den 6 juli 2013 spelade
The Bonnets på SWAMPROCK på Hotell Toppen i Storuman.

Den 19 juli 2013 firade
The Bonnets 50 år som band genom att medverka på POPGALA i Sorsele under HOLMEN GUNGAR FESTIVALEN. Två andra forna popband medverkade också på galan. Sankt Pauls, med Roger Pontare på sång och trummor samt Catokebes från Råstrand.

Den 4 juli 2015 medverkade vi på en musikfestival på Gammplatsen i Lycksele.

Nästa musiksammankomst blir i Växjö den 20 augusti 2016.

Har du som besökare på denna webbsida några minnen från Storuman och The Bonnets från den tid det handlar om, skicka gärna ett mejl till The Bonnets och berätta lite om dig själv och dina minnen.

END OF THE STORY